Nu gjorde jag det igen....ja raderade nästan ett år av bloggande för att jag var...eller rättare sagt är arg på mig själv...jag är frukansvärt arg på mig själv... Jag förstör för mig själv, puttar undan dom som finns där, blir arg för larviga saker, blir ledsen på mig själv...

Jag känner mig bara så ensam, tom, och innehållslös... Mitt liv har tidiagre bestått av väldigt fel pojkvänner, han med de hemska kontrollbehovet, han med aggressionerna,  den kriminella, den otrogna, playern, den upptagna - upptagen som i väldigt upptagen med flickvän/fru,  ja ni fattar...de har inte vart bra för fem öre.... Vem av dom va bra? Ingen.
Jag har varit förlovad tidigare...vi var tillsammans 4 år...va ja lycklig? Nej...
Jag praktiskt taget bodde med en annan kille...va jag lycklig? Åh nej...
Va jag lycklig och mådde bra med någon av dem jag träffat? Nej, verkligen inte...
Jag har gjorde det mesta, och sett det mesta, trots mina 22 år på nacken.... Tro de eller ej, du väljer själv...
Pga väldigt mkt lämnade ja de senaste långa förhållandet, de förhållandet som folk undrade "Varför angelica, vakna, vad sysslar du med, gå, lämna honom?!", och klev direkt över till en pojkspoling som var dömt att gå i backen...ja va aldrig kär, ja drydde mig aldrig, ja brydde enbart om mig själv där, men de förtjänade han så illa som han fick mig att må...
Han var elak, han slog mig aldrig, men hans kontrollbehov och hans sätt att få mig att tycka illa om mig själv va de värsta jag mött...en månad orkade jag vara kvar... Eller rättare sagt, till den dagen K klev in genom dörren. Jag kände bara "vänta lite, stå kvar, jag ska bara ringa ett samtal - Hej de e slut- Hej, Angelica, väldigt singel, väldigt intresserad". Det var exakt så som jag gjorde...nästan...

Hon kom, hon såg, hon segra.

Nu är de vi, aldrig har jag varit så kär, aldrig har jag höjt någon till skyarna så, aldrig har jag saknat någon...
Jag vill inte förlora honom... Göra jag något åt det...ja bara förstör känns det som...ja dummar mig... Jag tycker det här är jobbigt, att inte kunna träffa någon när man vill, eller kunna ringa och säga " kom hit ".....de gör mig så ledsen att ja bara gör o säger dumma saker för ja blir ledsen för oväsenliga saker...saker som sårar lite, blir nu till jättestora saker....saker som krossar mig helt sönder o samman....

Utan honom känner jag mig ensam, tom o innehållslös...som en undulat som mist sin vän som självdör, fast jag istället bara tynar bort inombords...
corda mea tibi est - mitt hjärta är till dig.

Varför gör jag bara fel...?
Jag bara klantar mig...
Förlåt men jag gör bara fel...