Bästa helgen på väldigt länge
Så bra att jag egentligen inte vet vad jag ska skriva...
Min värld blev hel, den blev underbar!!
De e de där småsakerna som gör de ännu bättre också, promenaden vid havet, vid sjön, mysiga middagar, träffa familj o vänner, kunna ha myskvällar, och veta att man har någon att vakna upp vid... Det gör så otroligt mycket.
Min kärlek växer varje dag...
Det som gör så fruktansvärt ont är att behöva åka till sthlm igen...få mattan under fötterna bortsliten...dra kniven igenom hjärtat o vrid om...de gör så fruktansvärt ont...
Att gå till jobbet samma dag va inget som fannns på min "vill göra lista"...men ja gick dit ialf...skulle nog stannat hemma, va så irriterad på hundarna och ledsen i mig själv, huvudet känndes alldelles mosigt och söndergrinat...
Att gå lägga sig själv den natten hemma va inte kul...sov inte mkt alls...kunde inte...
Nu är det mer än 2 veckor kvar, nästan 3....jag kommer inte orka det....
Du är allt
Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge
För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Och jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår
Lalala...
När som klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag
För du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
All min längtan vill jag ge
Ja, all min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge
(Sonja Aldèn)
♥
Inget kan bli bättre nu!
Äntligen är jag där jag vill vara, där jag mår bra och är lycklig! Vill inte åka hem igen.
♥
Oro
Ju lyckligare man är, och ju bättre man mår, desto ondare gör det..
Visst jag kanske drar iväg massor nu...men de vet jag ju inte förrens då. Och det är endå en bit dit...men de blir nog bra...
Jag vill ju endå berätta, men de e inte så kul, eller lätt...Kan man inte bara sätta p en tankeläsarknappp ibland, när man själv vill förstås... Men man måste ju vara realistisk...
Spegel, spegel...
Okej, vissa människor håller faktiskt med min spegelbild... Men det hör inte hit...
Jag vill duga, vara fin, vara bra, och inte den där tjejen som blev anställd enbart för att hon var stor...
Hur känns det egentligen? Nej inte så kul kan jag ju säga...
Jag vet vad vissa säger, jag hör vad vissa säger, men ja förstår inte...
Jag vill känna det oxå...
(...då....) (1 månad sen)
Dessa två supersnygga tjejer spelar de ingen roll vad de gör eller sätter på sig, se är snygga i alla fall. De behöver inte anstränga sig...de behöver inte försöka...
Vad är skillnaden? Namnet och pengarna?
Om jag bara visste...
Det krossade mig att veta att du inte längre vill vara min vän...du blocka mig på msn, på facebook, du svarar inte på sms, du har raderat mig ur ditt liv...
Du betyder massor för mig, och har alltid gjort!
Du va en av mina närmsta... och nu är ja endast ett utraderat minne för dig...
Om jag bara visste vad som fanns i ditt huvud innan du bestämde dig för att lämna mig helt...
Det hade inte behövt bli såhär!!
Jag vet att vi säkert aldrig kommer att prata mer, det gör ont nått som in i bänken... Men kommer du på längre fram, kanske inte idag eller imorgon, men nångång så vill jag alltid vara din vän.
Glöm aldrig att jag finnns här för dig mer än vad du tror!
Kram
/ Angelica
Önskar att de inte va så
Jag önskar att jag kunde berätta varför jag är så ledsen som jag är... Visst saknaden och allt som hör till det där är skitjobbigt och tar så otroligt mycket kraft och tid. Men de e det där andra... Det som sårat och sitter djupt inrotat... Det där som när någon frågar vad man tänker på, eller vad det är, och man bara svara "det är inget". Om du förstod... Men de e fel av mig att säga för de är jag som inte berättar jämt...
Men rädslan att göra fel äter upp mig...och varje dag får jag höra hur jag bara försvara mig i situationer jag inte behöver... Men de är av ren instinkt, min överlevnad...de finns orsaker...men ja förstör bara för mig själv genom att göra så...jag vet det.... Jag vet att jag kan uppfattas som "hatisk", men de är jag inte, jag väljer att visa det istället för att visa att ja faktiskt är ledsen...jag hatar att vara ledsen...jag kan vara det när jag är själv... Tyvärr har jag inte kunnat hålla mig för att visa det ibland...men ja är inte mer än människa...
Jag önskar att ja kunde släppa allt, bara skita i det...men ja kan inte...de e ju mina tankar och funderingar, mina, inte någon annans...
Raderat
Nu gjorde jag det igen....ja raderade nästan ett år av bloggande för att jag var...eller rättare sagt är arg på mig själv...jag är frukansvärt arg på mig själv... Jag förstör för mig själv, puttar undan dom som finns där, blir arg för larviga saker, blir ledsen på mig själv...
Jag känner mig bara så ensam, tom, och innehållslös... Mitt liv har tidiagre bestått av väldigt fel pojkvänner, han med de hemska kontrollbehovet, han med aggressionerna, den kriminella, den otrogna, playern, den upptagna - upptagen som i väldigt upptagen med flickvän/fru, ja ni fattar...de har inte vart bra för fem öre.... Vem av dom va bra? Ingen.
Jag har varit förlovad tidigare...vi var tillsammans 4 år...va ja lycklig? Nej...
Jag praktiskt taget bodde med en annan kille...va jag lycklig? Åh nej...
Va jag lycklig och mådde bra med någon av dem jag träffat? Nej, verkligen inte...
Jag har gjorde det mesta, och sett det mesta, trots mina 22 år på nacken.... Tro de eller ej, du väljer själv...
Pga väldigt mkt lämnade ja de senaste långa förhållandet, de förhållandet som folk undrade "Varför angelica, vakna, vad sysslar du med, gå, lämna honom?!", och klev direkt över till en pojkspoling som var dömt att gå i backen...ja va aldrig kär, ja drydde mig aldrig, ja brydde enbart om mig själv där, men de förtjänade han så illa som han fick mig att må...
Han var elak, han slog mig aldrig, men hans kontrollbehov och hans sätt att få mig att tycka illa om mig själv va de värsta jag mött...en månad orkade jag vara kvar... Eller rättare sagt, till den dagen K klev in genom dörren. Jag kände bara "vänta lite, stå kvar, jag ska bara ringa ett samtal - Hej de e slut- Hej, Angelica, väldigt singel, väldigt intresserad". Det var exakt så som jag gjorde...nästan...
Hon kom, hon såg, hon segra.
Nu är de vi, aldrig har jag varit så kär, aldrig har jag höjt någon till skyarna så, aldrig har jag saknat någon...
Jag vill inte förlora honom... Göra jag något åt det...ja bara förstör känns det som...ja dummar mig... Jag tycker det här är jobbigt, att inte kunna träffa någon när man vill, eller kunna ringa och säga " kom hit ".....de gör mig så ledsen att ja bara gör o säger dumma saker för ja blir ledsen för oväsenliga saker...saker som sårar lite, blir nu till jättestora saker....saker som krossar mig helt sönder o samman....
Utan honom känner jag mig ensam, tom o innehållslös...som en undulat som mist sin vän som självdör, fast jag istället bara tynar bort inombords...
corda mea tibi est - mitt hjärta är till dig.
Varför gör jag bara fel...?
Jag bara klantar mig...
Förlåt men jag gör bara fel...
Fides, spes, cáritas, maior autem horum est cáritas 
Min stora kärlek - Moa
